Jag har alltid varit en extrem prestations-junkie. Vi snackar 10 av 10 möjliga på prestation-junkie skalan.
Jag vet inte om det beror på ålder, mognad eller en plötslig personlighetsförändring men jag är inte riktigt där längre. På 10 av 10 alltså. Många skulle förmodligen fortfarande beskriva mig som över snittet, det skulle nog jag själv också men jag känner liksom att det är något som försändrats i mitt sätt att tänka, känna och utföra.
Med prestations-junkie menar jag att jag får kickar av att prestera. Att jag alltid vill prestera mitt allra bästa och att jag inte ger mig förrän prestationen än nådd. Jag följer planer, utmanar och vill göra "rätt". Det finns säkerligen andra benämningar på denna "diagnos" men jag väljer att kalla det för prestations-junkie.
Hur som helst. Jag är inte lika jagande efter kickarna längre, jag klarar av att frångå planen och jag lyssnar mycket mer på hjärtat än på hjärnan nu för tiden. Det är både bra och dåligt tycker jag. Bra för att jag vet att jag är en skönare person för andra i min omhivning om jag slappnar av lite mer, dåligt för att jag ju faktiskt gillat tydlig struktur och att uppnå mina mål enligt schema.
Ett exempel: Jag har många gånger de senaste 5 åren tränat efter någon typ av schema. Det har kunnat vara allt ifrån löpning till styrketräning och jag kan med säkerhet säga att jag inte missat ETT ENDA pass om det inte varit pga sjukdom. Jag håller mig till planen, så är det bara.
Nu, inte lika noga. Jag tränar gärna efter schema men drar mig för att sätta deadlines. Vilket leder till att det inte gör något om jag hoppar ett pass, byter ut träning enligt schema mot annan träning eller kanske inte ens slutför planen som tänkt(?!). Det är väldigt märkligt för att vara jag...
Kanske är det bara en period i mitt liv som behöver få vara så, kanske har jag förändrats, kanske är det bara så att jag har mycket annat att lägga min energi på just nu...
