johannazackrisson.blogg.se

Vet ni vad jag gjorde igår? Jag sprang mitt längsta på mycket mycket länge. Jag har tidigare skrivit om min mentala spärr att springa längre sträckor än 5-6 km (spärren uppkom när jag i höstas efter att jag sprang sthlm Halvmarathon). Igår bestämde jag mig för att lägga ner spärren och utmanande mig själv genom en längre transportlöpning hem från jobbet, 11km. Jag kan ju inte hålla på o dalta med mig själv hur länge som helst. Inte när jag vet att kroppen klarar det utan problem. Det är knoppen min som trilskats kring längre distanser och jag har länge nu velat komma tillbaka till mitt tidigare sätt att löpträna. Sagt och gjort. Jag sprang mina 11km hem. Stannade till efter 5 km för en kort fotopaus (därav rubriken- 5 löpta och 6 kvar) och fortsatte sedan. Det sjuka är att jag hela vägen kände mig ganska tung o tempot kändes väldogt långsamt. Jag stressade inge alls utan tog det för vad det var. När jag kom hem insåg jag att jag faktiskt varit betydligt snabbare än jag trott vilket gladde mig ordentligt. Bara någon ynka minut mer än i somras när jag kände mig snabb som tusan... Fotopausen efter 5. "Bara" 6km kvar. Summan av kardemumman alltså: vi KLARAR ofta mer än vad vi tror. Låt oss strunta i de mentala spärrarna och testa istället verkligheten. Imponeras av sig själv och ge dig en varm klapp på axeln.