Loppet för mig - Nike Women´s 10k Stockholm
Vilket lopp!
I lördags kväll sprang jag 10 kilometer på Stockholms gator i strålande kvällssol. Loppet startade i kungsträdgården där det var full fest med allt som kan tänkas behövas för att peppa upp den allra segaste löparen. Vi alla var iförda aprikosfärgade nike-toppar och energin var hög redan i startfållan.
Jag var skeptisk inför loppet eftersom jag skulle springa det själv (gillar annars att ha någon att dela upplevelsen med även om det inte betyder att loppet genomförs hela vägen tillsammans) och eftersom loppet gick på min "vanliga" runda vilket också innebär min "hat-sträcka" södermälarstrand.
När startsignalen gick och jag tillslut klev över startlinjen så fick jag snabbt fart på benen. Efter några minuters sicksackande planade jag ut i ett skönt flow och jag hade enormt med energi i både kropp och knopp. Det är något med kvällssol över vår vackra huvudstad som får mig att lyfta.
Första kilometern hade passerat utan att jag ens hunnit tänka, jag var långt ifrån ens andfådd och blev överraskad själv över hur lätt det kändes. Jag slängde ett öga på första kilometertiden för att kolla av hastigheten, positivt överraskad igen. Om denna fart inte ens gjort mig trött efter en kilometer så borde jag ha krut i kroppen idag. Boost!
Södermälarstrand gick som en dans. Jag höll vänster och sprang om en hel del tjejer trots att jag startade i en ganska snabb startgrupp. Höll hela tiden blicken upp och öppnade upp bröstet för lätta andetag. Jag närmade mig Västerbron och när stigningen kom kände jag mig fortfarande pigg och höll farten hela vägen upp på toppen. Uppe på bron var det magiskt ljus. Det i kombination att det nu började gå ner för fick fart på mina ben och jag kände mig otroligt stark!
I Rålis var det gott om publik och här någonstans fick jag en känsla av ett kommande håll, förnuftigt nog saktade jag in en smula och andades bort känslan. Fortsatte med starka steg framåt. Norrmålarstrand kändes också relativt lätt även om benen nu började kännas av... Framme vid stadshuset kom de första tankarna på att det var jobbigt. Jag visste att det bara var 1,5 kilometer kvar så jag pressade ändå på. Upprepade hela tiden: "upp med blicken och fram med höften" för mig själv.
Sista kilometern var min snabbaste, vilket tyder på att jag hade ännu mer att ge. Vanligtvis har jag slut på krafterna i slutspurten av ett lopp men denna gång pressade jag på och kunde spurta de sista 200 metrarna. Lyckokänslor på det!
När jag stoppade min egen klocka och insåg att jag var typ 5 minuter snabbare än vad jag vågat hoppats på så blev jag stört-nöjd. Väldigt stolt över mig själv och glad att jag fick en fin självförtroende-boost inför kommande löpar-sommar. Jag kan ju mer än jag tror! Fortfarande.
Vi kan ju konstatera att jag pace:ade mig rätt fint de första 9 kilometrarna.. För att sedan dra på lite extra den sista sträckan.
Ända sedan förra årets halvmarathon i september har jag liksom inte fått till trycket i benen ordentligt. Förmodligen mentalt och delvis beroende på bekvämlighet men ändå, jag har känt att jag liksom inte riktigt har det där lilla extra längre. Nu fick jag tillbaka känslan och påminns om varför jag älskar löpningen så som jag gör. Att kunna springa en mil med ett sådant flow som jag gjorde i lördags, det är lycka det!
Så här sa min egen klocka när jag steppat över mållinjen
Södermälarstrand gick som en dans. Jag höll vänster och sprang om en hel del tjejer trots att jag startade i en ganska snabb startgrupp. Höll hela tiden blicken upp och öppnade upp bröstet för lätta andetag. Jag närmade mig Västerbron och när stigningen kom kände jag mig fortfarande pigg och höll farten hela vägen upp på toppen. Uppe på bron var det magiskt ljus. Det i kombination att det nu började gå ner för fick fart på mina ben och jag kände mig otroligt stark!
I Rålis var det gott om publik och här någonstans fick jag en känsla av ett kommande håll, förnuftigt nog saktade jag in en smula och andades bort känslan. Fortsatte med starka steg framåt. Norrmålarstrand kändes också relativt lätt även om benen nu började kännas av... Framme vid stadshuset kom de första tankarna på att det var jobbigt. Jag visste att det bara var 1,5 kilometer kvar så jag pressade ändå på. Upprepade hela tiden: "upp med blicken och fram med höften" för mig själv.
Sista kilometern var min snabbaste, vilket tyder på att jag hade ännu mer att ge. Vanligtvis har jag slut på krafterna i slutspurten av ett lopp men denna gång pressade jag på och kunde spurta de sista 200 metrarna. Lyckokänslor på det!
När jag stoppade min egen klocka och insåg att jag var typ 5 minuter snabbare än vad jag vågat hoppats på så blev jag stört-nöjd. Väldigt stolt över mig själv och glad att jag fick en fin självförtroende-boost inför kommande löpar-sommar. Jag kan ju mer än jag tror! Fortfarande.
Vi kan ju konstatera att jag pace:ade mig rätt fint de första 9 kilometrarna.. För att sedan dra på lite extra den sista sträckan.
Ända sedan förra årets halvmarathon i september har jag liksom inte fått till trycket i benen ordentligt. Förmodligen mentalt och delvis beroende på bekvämlighet men ändå, jag har känt att jag liksom inte riktigt har det där lilla extra längre. Nu fick jag tillbaka känslan och påminns om varför jag älskar löpningen så som jag gör. Att kunna springa en mil med ett sådant flow som jag gjorde i lördags, det är lycka det!
Så här sa min egen klocka när jag steppat över mållinjen