När jag har som minst energi...
Jag är en morgonträningsperson. Älskar att komma upp i tid på morgonen. Köra hårt, njuta av det och sedan vara klar med träningen för dagen. Jag har energi efter en natts sömn och beroende på vad jag ska träna så äter/dricker jag olika saker innan mitt pass. Jag tränar också ibland på lunchtid, innan jag intar lunchen. Då har jag också energi men inte riktigt lika mycket som på morgonen. På kvällen kan det vara härligt att träna, om jag inte ska upp tidigt dagen därpå vill säga. Efter middagen har jag energi och känner mig stark igen.
Men... på eftermiddagen. Direkt efter jobbet, då är jag inte träningssugen. Jag har då som lägst energi och har svårt att motivera mig till träning just då. Kanske beror det på vana, kanske beror det på att det bara är så just jag är.
Igår skulle jag trots detta ut och springa på eftermiddagen, klockan blev väl en så där 17 och jag drog mig ett tag innan jag kom iväg. VARMT var det och jag hade peppat mentalt för att i alla fall springa 5 kilometer i skogen. Jag kom ut och benen kändes tunga. Sprang in i skogen vid oss och svor över alla uppförsbackar (vilket är många), svetten bokstavligt talat sprutade efter bara ett par kilometer. Efter den värsta mördarbacken var jag tvungen att stoppa, sätta mig på huk och återfå någon typ av ork för att ta mig hela vägen hem.
Sådana här rundor gör mig lycklig i efterhand, absolut inte där och då. Nog för att det var underbart väder och härligt att vistas ute men alltså ansträngningen det innebär att köra på trots energibrist/motivationsbrist den är fasen ganska så enorm. Efter 5 kilometer var jag hemma och fick pusta ut på altanen med ett stort glas vatten och benen på bordet. Så skönt att jag ändå är envis nog att ta mig iväg.
Jag vet att vissa är helt energilösa på morgonen och fulla av energi på eftermiddagen istället. Alla är vi olika. Hur fungerar du?
Igår skulle jag trots detta ut och springa på eftermiddagen, klockan blev väl en så där 17 och jag drog mig ett tag innan jag kom iväg. VARMT var det och jag hade peppat mentalt för att i alla fall springa 5 kilometer i skogen. Jag kom ut och benen kändes tunga. Sprang in i skogen vid oss och svor över alla uppförsbackar (vilket är många), svetten bokstavligt talat sprutade efter bara ett par kilometer. Efter den värsta mördarbacken var jag tvungen att stoppa, sätta mig på huk och återfå någon typ av ork för att ta mig hela vägen hem.
Sådana här rundor gör mig lycklig i efterhand, absolut inte där och då. Nog för att det var underbart väder och härligt att vistas ute men alltså ansträngningen det innebär att köra på trots energibrist/motivationsbrist den är fasen ganska så enorm. Efter 5 kilometer var jag hemma och fick pusta ut på altanen med ett stort glas vatten och benen på bordet. Så skönt att jag ändå är envis nog att ta mig iväg.
Jag vet att vissa är helt energilösa på morgonen och fulla av energi på eftermiddagen istället. Alla är vi olika. Hur fungerar du?