Gladända in i själen
Igår var det dags för mig och mitt team att springa Ruset. Vårruset 5km. Här i Stockholm.
Jag måste erkänna så här i efterhand att jag inte alls hade lyckats hitta en bra dagsform för dagen. Huvudvärk och smått krasslig sedan lördagsens lopp i backen. Jag välde ändå att se det ljust och dra på stora smilet. Fake it until you make it, right?
Det krävdes inte mer än att teamet samlades så behövdes inget fejkas mer. Dessa tjejer bjuder mig på äkta glädje och energi. En timme innan loppet kom jag alltså igång ordentligt med peppen och jag var ruskigt taggad vid start. Jag blir så glad av att hänga med dessa energisprudlande tjejer. Ren och skär PWO är vad de är!
Glad bild från Helenas kamera. Fotograf: Emma
Resultatet då? Jag vet att ni undrar. Jag är likadan när någon sprungit ett lopp. Jag pressade mig över mållinjen på 23:40 exakt. Skalade 20 sekunder från förra året och är riktigt nöjd med det. Speciellt med tanke på min dagsform. Jag är alltså ganska så bra! Bra!
Vid 4km var jag trött. TRÖTT. En fantastisk tjej som låg ett steg framför mig vände sig då om och sa:
-"Vi har sprungit ihop hela vägen. Nu håller vi ihop!"
-"Tack!" var allt jag fick fram. Jag kopplade på viljan och masade efter henne. Jag menade det från botten av mitt hjärta. TACK för den peppen och draghjälpen. Jag behövde den!
De andra tjejerna presterade också helt suveränt bra. Sjukt imponerad och så glad att de ville springa i mitt team i år igen. Ni inspirerar mig så otroligt och jag älskar peppen vi ger varandra. Kämparglöden vi alla besitter och gemenskapen oss emellan som kommit att bli SÅ viktig för mig. Tack!
Helena, Maria, Jeanna, Isadora och Mari = Kvinnor med stort hjärta, snabba ben och smittande leenden!
Glad bild från Helenas kamera. Fotograf: Emma
Resultatet då? Jag vet att ni undrar. Jag är likadan när någon sprungit ett lopp. Jag pressade mig över mållinjen på 23:40 exakt. Skalade 20 sekunder från förra året och är riktigt nöjd med det. Speciellt med tanke på min dagsform. Jag är alltså ganska så bra! Bra!
Vid 4km var jag trött. TRÖTT. En fantastisk tjej som låg ett steg framför mig vände sig då om och sa:
-"Vi har sprungit ihop hela vägen. Nu håller vi ihop!"
-"Tack!" var allt jag fick fram. Jag kopplade på viljan och masade efter henne. Jag menade det från botten av mitt hjärta. TACK för den peppen och draghjälpen. Jag behövde den!
De andra tjejerna presterade också helt suveränt bra. Sjukt imponerad och så glad att de ville springa i mitt team i år igen. Ni inspirerar mig så otroligt och jag älskar peppen vi ger varandra. Kämparglöden vi alla besitter och gemenskapen oss emellan som kommit att bli SÅ viktig för mig. Tack!
Helena, Maria, Jeanna, Isadora och Mari = Kvinnor med stort hjärta, snabba ben och smittande leenden!
